Fr v: Bengt-Åce Gustavsson, Rune Sollin och Gerhard Stark.
Under racingsäsongen 1999 fick jag tillfälle att göra två inhopp i Dressmann Cup för det norska Team Alfa Classic. (Det var dem jag körde för i Mo i Rana 1997). Jag har känt dessa grabbar länge, eftersom vi har ett stort gemensamt intresse i Alfa Romeo. Jag hade hjälpt dem med lite tekniska lösningar till deras bil och jag hade även varit med som mekaniker vid något race tidigare. Nu var de en man kort vid två tillfällen och jag hoppade mer än gärna in och körde. Första tillfället var i juni på Kinnekulle Ring. Det är en bana som är mycket teknisk. Det gäller att hålla ett perfekt spår genom alla kurvor för att hålla farten uppe. Vi hade problem med bränslemätaren, som visade fel. Vi lurade oss på detta och fick bryta tävlingen sedan bensinen tagit slut. Vi kom ändå på 11:e plats av 22 startande i sextimmarsloppet.
Andra gången var i juli på Gelleråsbanan i Karlskoga. Det var en riktigt het sommardag, 30 grader varmt. Reglerna inom racing säger att man får köra max 90 minuter i sträck, men under förarsammanträdet inför den här tävlingen ville tävlingsledningen att vi skulle köra max 60 minuter i sträck, eftersom det var så fruktansvärt varmt. Ingen hade något att erinra mot detta. Jag mindes mitt misstag i Mo i Rana två år tidigare, då jag tvingades bryta på grund av vätskebrist. Jag var fast besluten att inte göra om samma misstag. Jag drack därför vatten hela tiden under dagen. Vi var tre förare i teamet och vi fick således köra två entimmaspass var. Det var som att sitta i en bastu, det blir lätt 50-60 grader inne i bilen och med underställ, overall och hjälm blir det jobbigt att köra. Banan i Karlskoga är bra, för det finns en lång raksträcka där man kan vila lite. Det låter kanske konstigt, men under tiden man håller full gas rakt fram får man några sekunder på sig att räta på ryggen, sträcka bältet eller dricka en skvätt vatten. Vi hade ett litet knep. Vi hade borrat ett 4 cm stort hål i sidorutan. Drog man ned handsken och satte handleden mot hålet fick man lite kylning av fartvinden. Detta kanske låter löjligt, men faktum är att det hjälpte. Blodkärlen ligger väldigt ytligt i handleden och därför kan man kyla ned blodet en aning. Vi körde ett väl disponerat lopp, för bensinen räckte ända till sista varvet, men inte ända till mål! Det skiljde dock bara några hundra meter, så det spelade ingen roll för placeringen. Vi kom på nionde plats. Det var i sig lite surt... När jag tävlade i den här klassen i början av nittiotalet delade de ut priser till de 15 bästa teamen. Vi brukade då hamna någonstans runt 16-20 plats ideligen, men en enda gång lyckades jag få ett pris. Nu hade de ändrat så att de åtta första fick pris istället, alltså missade jag precis igen!
Jag drack sammanlagt fem liter vatten under dagen. Jag hade vägt mig på morgonen innan jag for och när jag kom hem ställde jag mig på vågen igen. Till min stora förvåning hade jag gått ned fyra kilo!!! Jag hade alltså inte druckit tillräckligt med vatten i alla fall!
Bengt-Åce Gustavsson - www.racefoto.se