Rubriken är absolut sann, jag har insett att jag aldrig kommer att köra Formel 1! Men det hade jag ju iofs insett redan för många år sedan ;-)...
Skämt åsido, jag tror tyvärr att alldeles för många ungdomar satsar allt under sina kartingår för att nå Formel 1 och den dagen de inser att drömmen aldrig kommer att bli sann tappar de lusten och slutar köra... Detta är ett tragiskt scenario som jag har hört allt för många gånger och jag har många gånger frågat mig varför? Naturligtvis skall man ha högt ställda mål och man skall sträva mot en dröm. Drömmar är väldigt viktigt, men det gäller att ha beredskap den dagen man inser att det man har strävat efter aldrig kommer att bli mera än en dröm. Då gäller det att ta fram nya mål och glädjas åt den möjlighet man har att köra på den nivån man befinner sig för tillfället. Ytterligare ett problem är att det inte finns någon naturlig koppling mellan kartingvärlden och racingvärlden. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att man måste informera kartingförarna om vilka möjligheter som finns i racingvärlden, för man kan inte ta för givet att de känner till alla klasser och vilka vägar som kan vara lämpliga för just dem. Dock har jag förstått att kartingvärlden inte är intresserad av denna information, för de anser att racingvärlden är en konkurrent!??!? Det låter väldigt trångsynt i mina öron. De kan väl inte förvänta sig att förarna skall köra kart hela livet? Det naturliga steget är ju att gå upp i en racingklass när man är stor nog för det.
Den kanske bästa nybörjarklassen av dem alla, i synnerhet för dem som inte har en pappa som är miljonär, är klassen Formula Basic. Klassen har funnits sedan 2006, då den startades av entreprenören och racingentusiasten Bård Bergsjö från Norge. 2007 var första gången klassen kördes i Sverige och sedan dess har tävlingarna körts i båda länderna. Bilarna byggdes av Van Diemen, som ett enklare alternativ till Formel Ford. Det sitter en helt vanlig Escortmotor på tvären bakom föraren. De kanske inte är de vackraste bilarna i världen, men oj vilka race de bjuder på! Bilarna är mycket lämpade för "slip-streaming", vilket gör att vi får se massvis med omkörningar hela tiden! Detta ger förarna en bra utbildning och det är fantastiskt roligt att se på. Några av förarna som startade sin karriär i Formula Basic har kommit en bra bit på vägen som t ex. Robert Helling som vann Radicalklassen och blev utnämnd till årets förare i Sverige 2011. Simon Hultén vann också Radical, hårt pressad av Jesper Westerholm. André Andersson hamnade i STCC, Stein Frederic Akre kör V8 Thundercars, Aleksander Schjerpen kör GT, Falco Wauer kör Formel 4 i England och Henrik Furuseth kör F2000 i USA. Detta är bara några av förarna som gått långt på grund av allt de lärde sig genom hårda race i den här klassen.
Jag har fotat och skrivit om klassen sedan 2007 och en dag frågade Bård Bergsjö om jag inte var sugen att provköra? Självklart var jag det. Tillfället bestämdes till testhelgen på Vålerbanen inför säsongen 2013. Det var en härlig känsla att krypa ned i sittbrunnen. Jag har ju tidigare provkört både Formel Renault och F3. Jag antog att den här bilen skulle vara lättare att hantera. Det är en härlig känsla att sitta så lågt och att man hela tiden ser hur framhjulen arbetar. Jag öppnade lugnt, jag är för gammal för att ladda allt från start och kanske hamna i en sandfålla. Vi var bara fem bilar ute på banan och mestadels fick jag köra i ett ingenmansland. Det var svårt att veta hur fort eller hur långsamt jag körde egentligen, ända tills Mads Emil Siljehaug och Joakim Trinerud Rognlien kom farande förbi. Det var rena mötet!!! Då insåg jag att det var dags att börja gasa. Jag ökade tempot efterhand och under mitt tredje testpass började jag känna hur bakvagnen släppte i en del kurvor och jag fick lite framhjulslåsningar ibland. När jag hoppade ut bilen efter tredje passet sade jag till mekanikern Johnny att nu får det vara nog för den här gången. Han tittade förvånat på mig. Jag förklarade att nu hade jag börjat känna gränserna och om jag kör en gång till är det risk att jag går över gränsen och hamnar i sandfållan. Jag ville inte att Johnny skulle spendera resten av dagen med att dammsuga bilen. - Det gör ingenting, sade han glatt.
När jag tittade på varvtiderna blev jag varse om att jag inte har en framtid som racerförare längre, men jag hade kul när jag körde och det borde vara gott nog åt de flesta förare som kör på hobbynivå!
Bengt-Åce Gustavsson - www.racefoto.se
