1987 - Opel Ascona - 18 år och tre dagar - körkort!
När jag tänker tillbaka på mitt liv inom motorsporten, riktigt långt tillbaka, funderar jag ibland på varför jag fascinerats så av detta. Jag kan tyvärr inte komma på något vettigt svar, men jag kan däremot minnas några speciella händelser från min barndom...
Mina föräldrar var inte motorintresserade. Min pappa var plåtslagare och min mamma lärarinna. Pappa hade visserligen sett några motortävlingar som ung och han hade ett visst intresse för motorer och framförallt motorcyklar. Han brukar berätta om när han som 10-åring gick upp till Lövåsvallen i Billingsfors på söndagar när det var fotboll. Året var 1947 och Billingsfors spelade otroligt nog i allsvenskan. Utanför grindarna stod det långa rader med "lättviktare", dvs små motorcyklar på 98cc. När det var match var det fritt fram att tjuvlåna dessa i drygt en timme. Han mindes dock att de var livrädda för att bli upptäckta. De stackarna som kanske hade flera mil hem sedan fick säkert soppatorsk en och annan gång!
Pappa åkte till Hedemora en gång på femtiotalet och en gång till Kristianstads GP. På hemmaplan såg han ett par tävlingar på Dalsland Ring, samt backtävlingar för motorcyklar i Tomtebacken i Dals-Långed. Men allt detta var långt före jag blev född. Jag minns från min barndom att det stod en konstig gammal dammig bil under en presenning längst in i garaget hemma. Det var en A-Ford. Min pappa hade börjat renovera den men tröttnat. Den såldes innan jag blivit tonåring.
Pappa körde en Mercedes 220 Diesel och mamma en Opel Kadett. Mercan var tidsenligt trött och jag och min bror jublade stort i baksätet när pappa någon enstaka gång kom över 100 km/h i någon utförsbacke. På en grusväg vid sommarstugan kunde pappa dra på lite extra med kadetten och det kändes som om det gick jättefort. Många gånger fick jag sitta i knäet och styra de sista 500 metrarna till sommarstugan.
Jag har ett väldigt starkt minne från när jag var kanske 5 år gammal. Pappa och jag följde med en svåger ut i bolagsskogen för att stjäla en julgran. Detta var på den tiden när man hade riktiga granar och inte plast som idag. Pappa brukade säga: "-Det blir ingen riktig jul utan en stulen gran!" Vid detta speciella tillfälle var det blött och lerigt i skogen. Pappas svåger hade en Mercedes Diesel även han och vi lyckades köra fast. Jag kommer ihåg att motorn rusade och dieselröken låg som en dimma i skogen. Jag var rädd och undrade om vi någonsin skulle komma hem igen. De lade granris under däcken och vi kunde komma därifrån. Väl hemma igen fick vi spola av bilen och våra stövlar som var mycket leriga.
Jag såg en mycket trevlig film på Bio 1976. Den hette Flåklypa Grand Prix. Det var en animerad film som handlade om cykelreparatören Reodor Felgen som byggde sin egen racerbil, Ill Tempo Gigante, med arabiska oljepengar och slog hela världseliten. Filmen gjorde ett djupt intryck hos mig och jag höll ögonen öppna i många år innan jag kunde hitta en kopia på video. Jag ser fortfarande filmen med glädje. (Den kom ut på Blue-ray nyligen i en specialbox tillsammans med huvudpersonerna som dockor. Bara ett måste att ha!)
Pappa körde motorcykel ibland på somrarna och jag fick åka några varv på vändplanen hemma. Jag satt på tanken och var livrädd varje gång han drog på det minsta. Jag fick min första moped när jag var 12 år att ha vid sommarstugan. Men jag tyckte att den lät så förskräckligt mycket att jag inte ville köra den! Efter denna bakgrund känns det ännu mera otroligt att jag har det intresse för motorsport som jag har idag.
1983 fick jag en gammal Zündapp KS50. Då var jag 14 år och eftersom den inte lät så mycket gick det bra att köra! Det var ett praktiskt sätt att ta sig fram på. I skolan kördes ett manöverprov en gång per år. När jag gick i åttan kom jag på 10:e plats och var bäste åttondeklassare. När jag gick i nian kände jag ett visst favorittryck men tävlingen misslyckades totalt för min del. Jag minns inte vilken placering jag fick, men den var klart sämre än året innan.
Jag minns att jag ville köra gokart i tonåren, eller motorcykel, men jag kände ingen som höll på och mina föräldrar sa blankt nej. Jag minns att jag satt framför TV´n och såg den tragiska olyckan på Monza 1978 när Ronnie Peterson dog...
När jag blev 18-år var det självklart att skaffa bil, man måste ju kunna ta sig någonstans. Att få körkort var den största frihetskänsla som jag någonsin har känt i hela mitt liv.
Fortsättning följer i artikeln om Team Ruggine.
Bengt-Åce Gustavsson - www.racefoto.se