Mina första stapplande steg inom motorsporten tog jag tillsammans med Per Eriksson. Vi hade köpt en Datsun för 300 kr som vi svetsade i störtbur och sexpunktsbälte. Jag tror att de flesta besiktningsmän skulle få hjärtflimmer om de hade sett vår skapelse. Störtburen bestod av vanliga vattenledningsrör. Vi hade ingen möjlighet att böja dem, utan kapade och svetsade efterhand. "Sexpunktsbältet" bestod av två original trepunktsbälten som vi satte i kors. Vi rev ur all onödig utrustning för att få ned vikten ytterligare. Bromsarna var inte så bra, men det var bara petitesser tyckte vi. Året var 1989 och vi var båda 20 år gamla. Vi hade ingen aning om säkerhet eller reglementen och hade knappt hört talas om SBF.
Vi körde ut i skogen till en grusväg som vi visste tog slut vid ett kalhygge. Vi körde vägen en gång för att vara säkra på att ingen annan fanns på vägen. Vägen delade sig på ett ställe och det skulle bli ett fint vägbyte för vår rallysträcka.
Per körde första varvet och jag skulle hålla vakt. Per drog iväg inåt skogen och jag hörde hur bilen skrek och vrålade bland träden. Efter en stund lät det som om något var fel. Bilen rusade och rusade, men Per kom aldrig. Jag väntade några minuter, sedan gick jag honom till mötes. I vägbytet stod Per. Han hade kommit lite för fort in i vägbytet och bilen hängde över diket med ett hjul vilt spinnande i luften. "-Vilken löjlig avåkning egentligen", tyckte Per.
Nu var det min tur att prova. Jag laddade iväg för fullt på grusvägen. Det kom ett litet blint krön och jag hade för mig att det var rakt efter krönet så jag höll fullt. Nu visade det sig att vägen svängde aningen åt vänster. När jag försökte bromsa, påmindes jag om att vi inte hade så bra bromsar! Bilen fortsatte rakt ut i terrängen, upp på en liten slänt, slog runt och blev liggande på taket mitt på vägen. Jaha, tänkte jag, vad gör jag nu då? Jag grämde mig över min klumpighet och dumdristighet. När jag hängde där upp-och-ner var det väldigt besvärligt att ta sig loss! Vårt snillrika sexpunktsbälte satt bomfast. Jag hade min gamla moppehjälm på mig, modell integral, så jag kunde inte se nedåt heller. Då kände jag lukten av bensin!
Jag märkte att innertaket blev alldeles mörkt och fuktigt. Jag satt instängd i en tickande bomb, som en råtta i en bur och kunde inte komma loss. Per Eriksson var över en kilometer bort och jag visste inte när han skulle komma på tanken att börja traska min väg. Jag kände hur paniken spred sig. Jag bara måste komma loss! Jag kom aldrig på tanken att ta av mig hjälmen för att se bättre. Jag stack ut handen genom sidorutan, som var sönderslagen, och försökte lyfta bilen med armen, hur korkat som helst egentligen, men vad gör man i en paniksituation.
Jag tog spjärn med hjälmen mot taket och lyfte min kropp såpass att jag kunde knäppa loss bältet. Jag dråsade ihop i en hög mot bensinpölen i innertaket. Jag försökte öppna dörren, men den satt också fast. Jag knuffade allt vad jag kunde och till sist gick den upp och jag kunde kravla mig ur bilvraket. Jag började gå mot Per och jag mötte honom snart. Han undrade vart jag tagit vägen. Vi gick tillbaka till bilen och välte den rätt igen. Olja och batterisyra hade också runnit ut och bilen var inte speciellt vacker. Den gick att köra hem i alla fall, men sedan körde vi den aldrig mer...
Nu hade vi fått blodad tand! Även om störtburen inte var speciellt reglementsenlig hade den gjort sitt jobb, taket blev aldrig intryckt. Någon vecka senare satt jag hemma hos Per. Han visade mig en liten notis i Nya Wermlandstidningen. Det stod att man körde folkrace på bana i Karlskoga. Det lät som något för oss! Vi hade läst om Teknikens Världs 24-timmarsrace för 1 000-kronorsbilar och detta lät som något liknande.
Läs vidare om hur det gick när vi startade Team Ruggine...
Bengt-Åce Gustavsson - www.racefoto.se