Vem är egentligen Bengt-Åce Gustavsson? Det är många förare genom åren som fått en påhälsning från mig i depån med en näve bilder i handen, men vem är han som försöker skinna alla på pengar hela tiden?
Mitt motorsportintresse började ganska sent. Det var tack vare en klasskompis som hette Per Eriksson. Han har varit motorsportintresserad så länge jag minns.
Det var hösten 1989, jag var 20 år. Jag satt hemma hos Per och läste Teknikens Värld. Vi läste om 24-timmarstävlingen för 1 000-kronorsbilar. Tanken var intressant. Tänk att köpa en bil för 1 000 kr och sedan köra race i 24 timmar. Då fick jag se en annan intressant artikel. Det var i Nya Wermlandstidningen. Det stod om en nystartad raceserie i Karlskoga där man körde folkracebilar på bana.
Tankarna for i skallen. Tänk om vi skulle bilda ett eget team och börja köra på bana? Våren 1990 köpte vi en risig Alfetta och började bygga. Efter sex månaders rostlagning var bilen äntligen klar för race. Tävlingsdebuten blev väl ingen succé, men vi kom inte sist i alla fall.. Vi fortsatte att köra sporadiska race under fem års tid. Serien hette från början Formel Gelleråsen sedan Dressmann Cup och idag heter den NSHC.
1992 tog jag kontakt med lokaltidningen, Bengtsforstidningen Dalslänningen. Jag undrade om de ville skriva lite om oss när vi tävlade i banracing? De var totalt ointresserade. Efter flera påtryckningar fick jag till sist till svar: Skriv själv då för F***! Det var ett uppvaknande för mig som jag tog fasta på. Jag började så smått skriva på en gammal hederlig skrivmaskin. Jag åkte till tidningen och hade med mig bilder som jag tagit. De fick skriva av texten och scanna bilderna.
Jag fick blodad tand och började även skriva om lokala rallytävlingar. På tidningen var de hyggliga nog att spara alla pressutskick som handlade om motorsport i en hög till mig. Det var jättespännande läsning för mig. Ofta fanns det med fotografier också. Speciellt flitig var Olle Karlsson från SSK-serien. Jag såg min första SSK-tävling i Karlskoga hösten 1992. Från 1994 har jag varit en flitig besökare på framförallt Kinnekulle Ring.
Att bli välkomnad personligen av Olle Karlsson kändes stort för mig. Han bjöd på fika och jag fick gå runt och ta bilder på tävlingarna. Jag minns att jag tänkte; undrar om jag kan bli presschef någon gång i mitt liv?
På den tiden fotograferade jag bara för eget bruk. Jag började sälja lite bilder 1996 när jag var på Dressmann Cup tävlingar. Han som hade hand om tidtagningen på den tiden hette Fredrik Skoghag. Han såg att jag fotograferade. Han undrade om jag hade lust att fotografera åt honom på hans tävlingar? Jag hade ingen aning om att han drev en egen raceserie?!??
Jag blev mycket förvånad över erbjudandet, men jag accepterade. Från säsongsstarten 1997 var jag SLC´s leverantör av bilder till hemsidan. Jag började sälja bilder till alla team. Samma år gjorde Erik Berger comeback och jag började även följa den historiska racingserien.
Min hobbyverksamhet utvecklades sakta men säkert och jag åkte på så många race som jag hann med. År 2000 tog jag ytterligare ett steg framåt, när jag började leverera reportage till Racerhistoriska klubbens hemsida efter varje race. Jag blev presschef för SLC! Det kändes som en milstolpe i mitt liv.
2003 tog jag det drastiska steget att försöka försörja mig som frilansjournalist och fotograf. Jag sade upp mig från mitt jobb som brevbärare och fick 10 månadslöner som tack, men steget från hobby till heltidssyssla var mycket större än vad jag kunde ana. Firman Racefoto gick nätt och jämnt ihop första året. Vintern 2004 gjorde jag dokumentärfilmen om Dalsland Ring. Det kändes som om det var min livsuppgift att göra den. Jag hade samlat material i 10 år och äntligen kunde jag slutföra filmen. Jag försökte leva på Racefoto under 2004, men insåg att det inte skulle gå. Jag tog anställning som lagerarbetare på Specialstål i Älmhult och återgick till att vara hobbyjournalist och fotograf.
Våren 2005 fick jag den tragiska nyheten att fotografen Samer Al-Khalili hade omkommit i en trafikolycka. Det var mycket tråkigt, han var en så varm och trevlig människa som alltid bar på ett leende.
Jag fick frågan från SSK om jag ville ta hans plats som fotoleverantör till SSK och jag tackade ja. SSK instiftade ett pris till hans ära. 20 000 kr skulle delas ut till årets SSK-bild. Hösten 2005 stod det klart att jag hade vunnit omröstningen. Jag blev mycket stolt och rörd.
Inför årets säsong blev jag tillfrågad om jag ville bli presschef för SSK. Med stolthet accepterade jag erbjudandet. Mina tankar for genast tillbaka till 1992 då jag som ung och grön nybörjare stod på Bengtsforstidningens redaktion och läste Olle Karlssons pressutskick. Då trodde jag aldrig att jag skulle nå så långt i karriären, men nu är jag där…
Bengt-Åce Gustavsson – www.racefoto.se