Jag fick chansen att provköra Lennart Landströms nya Superkart som kallas SuperVkart. Lennart kör snöskoter uppe i Lycksele större delen av året och han har länge funderat på om det skulle gå att förena snöskoterns konstruktion med superkartens. I år har han byggt några provexemplar, som han tillsammans med Börje Gustafssons team har provat ut under säsongen. Han har även sålt två exemplar hittills. Personligen tror jag att den nya karten har framtiden för sig. Den är framförallt ett bra alternativ för dem som är nybörjare i superkart.
Det unika med SuperVkartens konstruktion är att den inte har någon traditionell växellåda. Den har istället variatordrift. För er som var unga på sjuttiotalet minns kanske DAF och Volvo 340 som kallades för ”Rem-Johan”. Det är samma konstruktion; alltså två axlar med var sina konformade klämskivor som drivs av en kraftig drivrem samt centrifugalkraften. En mycket smart konstruktion som gör att man får en mjuk och stegrande acceleration. Ju mer man gasar desto mer ökar farten steglöst.
Chassiet kommer från Tjeckiska MS, motorn är en 600cc tvåtaktare från tyska Hirth, som har ett ganska måttligt effektuttag på ca 70 hästar. Den vanliga superkarten har en 250cc motor på ca 90 hästkrafter. Super V-kartens motor har alltså klart mindre antal hästar men detta kompenseras till viss del av betydligt högre vridmoment. Båda kartarna väger 220 kg inkl förare. Under årets race har de nya kartarna tagit ett flertal topp tioplaceringar så det är inga rundningsmärken. Priset är klart överkomligt; 110 000 kr + moms. Driftsäkerheten är mycket hög och den kräver minimalt med underhåll jämfört med de traditionella superkartarna. Motorns relativa låga effektuttag gör att den har en betydligt längre livslängd än 250-maskinerna.
Så över till min provkörning.
Min egen erfarenhet av racing omfattar fem säsonger i Dressmann Cup i början av nittiotalet (Serien heter NSHC idag) samt två tävlingar i SLC. Just Karlskogabanan känner jag till bäst av alla banor efter tusentals varv i långloppen. Dock var det fyra år sedan jag körde ett tävlingsfordon senast. För tre år sedan fick jag åka med några varv på Mantorp i Landströms Duokart. Det är en tvåsitsig Superkart som han också har byggt. Det var en mycket häftig fartupplevelse och den hade jag i bakhuvudet när jag ålade mig ned i SuperVkarten. Jag var förvånansvärt lugn innan start. Lennart startade upp karten. Jag tryckte på gaspedalen och gav mig i väg. Jag smög fram längs depån, men till min stora skräck immade visiret igen. Jag var nära att ge upp redan innan jag hade lämnat depån, man kan ju inte köra om man inte ser något! Jag hann dock inte ångra mig, jag tuffade ut på långa rakan och började ge gas. Efter bara ett par sekunder försvann imman av fartvinden, så var det problemet ur världen. Jag skulle ta det lugnt ett par varv för att få upp tempen i däcken. Precis så sa Tony Ring till mig för några år sedan när jag skulle prova en F3:a på Gelleråsen, den gången slutade färden i en sandfålla efter ett halvt varv…
Jag ville absolut inte göra samma förnedrande sak en gång till! Jag närmade mig den nya Tröskurvan och jag tyckte att jag hade god marginal för att bromsa. Jag började bromsa ned farten, men då fick jag till min fasa se att det var massvis med grus över hela kurvan. Karten vände om blixtsnabbt och jag stod åt fel håll. Det gick så snabbt att jag inte ens hann reagera. Det var ju typiskt tänkte jag, men jag stod i alla fall på banan. Jag skulle sno runt, men upptäckte då att svängradien inte skulle räcka till för att vända. Jag gav full gas och lyckades faktiskt göra en riktigt snygg ”donut”. Med nosen åt rätt håll var det dags att ta sig an provkörningen på allvar.
Accelerationen var otrolig. Som ett jättelikt gummiband ackompanjerad av en hel bisvärm. Genom ”Esset” kändes G-krafterna mycket påtagligt, de var faktiskt tungt att andas. Ner i svackan mot ”Ejes” tog sidovinden tag i hjälmen och kastade huvudet fram och tillbaka. En hård inbromsning och sedan fullt ur ”Ejes”. Kraften var enorm. Jag brottades med överstyrning samtidigt som karten studsade. Jag hade fullt sjå att hålla rätt kurs. Jag dök ned i svackan och studsade över kerbsen. Ny hård inbromsning inför hårnålen. Hårt på gasen igen ur kurvan och det kändes som om den skulle resa sig på bakhjulen. Jag gick in mjukt i Depåsvängen för att hitta ett bra spår. När jag gick in mot högerkanten sista gången gav jag fullt. G-krafterna slet i min kropp och jag kämpade för att hålla i ratten. Farten ökade dramatiskt fort, kurvan planade ut och blev till den långa start och målrakan. Det var som att köra i en tunnel. Jag såg ett myller av människor på min vänstra sida, men jag kunde ej urskilja vilka de var.
Tröskurvan närmade sig snabbt. Farten närmade sig 200 km/h! Jag klev på bromsen redan vid 150 m för att vara säker. Bromspedalen var tungtrampad. Jag tog i ordentligt. G-krafterna ville tvinga mig framåt. Jag försökte undvika gruset på banan genom att hålla ett mycket tight innerspår. Detta lyckades bra och jag klev på gasen igen. En snabb inbromsning och sedan fullt ös genom Esset igen. Jag brottade mig igenom åtta varv innan målflaggan hänges ut. Jag tog det lite lugnare på varvet tillbaka till depån. Jag var trött men lycklig. Jag fick nästan bryta loss fingrarna från ratten. Hela överkroppen värkte. Detta var den häftigaste fartupplevelse som jag någonsin har upplevt bakom en ratt. Jag tror inte att jag hade klarat av att tygla denna best om jag inte hade haft viss racingerfarenhet. Fram för allt var det en fördel att jag hittar runt Gelleråsbanan. Speciellt accelerationen på sladd ur Ejes hade nog varit svår för en nybörjare. Min beskrivning kan säkert förstås bra av alla som har erfarenhet av racing, men kanske inte av ”vanliga” människor. Jag vill därför göra en alternativ beskrivning av hur det känns att köra Superkart:
Att köra superkart är nästan som en sexakt!
Först måste man serva karten, det är själva förspelet. Man måste fylla på bränsle, bjuda på lite vin. Man startar motorn, det är erektionen. Sedan måste man sätta på sig skinnstället, det är kondomen. Oskyddad sex är inte tillåtet! Dags att åla sig ned i den trånga stolen. När man sedan ger sig ut på banan och kör är det som att ha vild sex där varje kurva är en ny samlagsställning och varje gaspådrag och inbromsning är som en vild penetrering. Man vill bromsa så sent som möjligt, men ändå hålla sig kvar på banan (undvika för tidig utlösning). Skulle man köra av är det risk för att kondomen spricker och det kan även innebära att karten går i bitar och man får betala underhåll under en lång tid framöver. Man måste behandla ratten smekfullt men bestämt. Inte klämma för hårt och inte släppa taget. Andningen blir tung och pulsen stiger. Efter ca en kvart når akten sin klimax när den rutiga målflaggan kommer fram. Efterspelet är att man kör mjukt till depån. Motorn slaknar… Man kränger av sig det kladdiga skinnstället. Sedan är det en smaksak om man skall serva karten, eller lägga sig att sova…
Nu kanske ni förstår varför alla Superkartförare ser så lyckliga ut när de kommer i mål! Jag glömde förresten att säga att man kör med slid-matning på förgasarna!
Nu har det gått ett par dagar sedan min provkörning, men jag känner mig fortfarande nyknullad i hela kroppen!
Ta det lugnt och krama varandra i trafiken.
Bengt-Åce Gustavsson – www.racefoto.se
