Lördagen den 24 oktober kördes finalen i Nordic Endurance Racing (SLC), 25 bilar kom till start. Tävlingen löpte över 12 timmar, och kördes på Mantorp Parks långa slinga. Till skillnad från tidigare finaler var det kanonväder hela dagen, även om tidsträningen på fredag kväll drabbades av stormvindar och blöt vägbana.
Första (och sista) rullningen kom redan på nämnda träning när Jonas Looström lade Netgolf Racing's Volvo 240 Turbo på rygg i sandfållan vid chikanen.
Racet startade klockan 09.00 med Team Viking som vägvisare, en position som man hade svårare än vanligt att försvara, eftersom pace car samlade ihop fältet vid flera tillfällen under första delen av racet. En timme efter start hittade vi de första tio bilarna inom 28 sekunder.
Så småningom växte dock luckan bakåt och Viking kunde sakta men säkert dra ifrån resten av fältet.
I bakre halvan av fältet körde Synsam Racing sitt eget race med många tekniska problem, den bakhjulsdrivna SAABen visade med "Lillen" bakom ratten ett imponerande tempo. När bilen är utsorterad kommer den att bli mycket farlig för Team Viking. Med 20 minuter kvar att köra, åkte tvåan Jansson Racing av och släppte förbi Eneqvist Racing. Med nöd och näppe och med höjt laddtryck kunde man dock återta andraplatsen. Segrade gjorde förstås Team Viking i överlägsen stil. Seger totalt i Klass 2 fick man på köpet.
Jansson Racing 240 5-R Turbo
I klass 1 var positionerna fördelade på liknande sätt under första halvan av racet, med nr 8 Race1 i ledar position första timmen.
VW Motorsports Diesel-Turbo
Nr 44 VW Motorsports diesel Golf hade aldrig någon möjlighet att hävda sig i toppen, men presterade imponerande tempo ändå, bilen kördes bland annat av Pontus Mörth och Nicklas Karlsson, vilket kanske bidrog till att teamet trots allt inte blev sämre än sjua i klass 2.
Klass 1 bilarna är överlag mycket jämnare och ledningen som Race1 hade försvann snart när teamet fick göra ett extra depåstopp under andra timman.
Team TBS tog över i toppen, tätt uppvaktade av TT Bildelen Kungsäng och Esso Ultron Racing.
Länge såg det ut som om TBS skulle hålla ledningen ända in i mål, men fru fortuna tittade åt ett annat håll i slutminuterna, när man fick ett avdrag på två varv för omkörning under gulflagg. Esso Ultron kunde efter snygg körning kapa åt sig segern. Team chefen i TBS, Bosse Palmquist, grämde sig storligen, men var trots allt ganska nöjd med resultatet. Seger totalt i cupen gick till Klass 1 nr 8 Race1, som med jämna resultat under säsongen samlade flest poäng trots endast två segrar.
Resultat Klass 2:
1) 1 Team Viking 414 varv
2) 21 Jansson Racing 398
3) 15 Team Eneqvist Racing +13.194
4) 7 Team Kentas Racing 397
5) 3 Team Gränsen 395
6) 42 TRM 395
7) 44 VW Motorsport 365
8) 22 Blårök 346
9) 99 Team Kaiser Bil 328
10)12 LPT Racing 285
11) 36 Team Speed 278
12) 37 Netgolf Racing 249 (Motor)
13) 35 JB Racing 187 (Motor)
14) 97 Poseidon Racing 148 (Motor)
15) 6 Synsam Racing 146 (Motor, Transmission)
16) 10 UBM/SMK Motala 99 (Transmission)
Snabbaste varv kördes av nr 1 Team Viking, med 1:32.616 s
Resultat Klass 1:
1) 33 Esso Ultron Racing 390 varv
2) 13 Team TBS 389
3) 27 Honda Vi Menn 382
4) 8 Race1 379
5) 9 Team S-40 Skövde 363
6) 271 Chrysler Vi Menn 356
7) 19 TT Bildelen Kungsäng 315
8) 39 Cafe Opera Racing 248
9) 5 Fem Växlar 13 (Motor)
Snabbaste varv kördes av nr 8 Race1, med 1:35.062 s
I veckan innan racet hade jag det stressigt värre. Efter mitt äventyr till Ring Knutstorp tidigare under året (läs separat artikel) hade oljepumpen tagit stryk. Jag hade kört omkring i flera månader med oljelampan blinkande på min Toyota. Jag förstod att det bara var en tidsfråga innan motorn skulle skära. Jag köpte en begagnad motor, vilket inte var det lättaste. Jag fick leta länge innan jag hittade någon. På bilskrotarna kammade jag noll. Jag ringde istället på bilannonser och till sist fick jag tag på en bil, men den var såld... Men den gamla ägaren sa att han trodde att den nya köparen endast skulle ha den som reservdelsbil och hoppets lampa tändes än en gång. Jag fick numret till den nya ägaren. Jodå, han skulle faktiskt bara ha lamellerna(!), men han hade fått diskbråck och kunde inte själv ta ur motorn på länge. Vi gjorde upp en deal. Jag skulle ta ur motorn själv och på så vis fick han även loss sina lameller. Sagt och gjort.
Väl hemma igen tänkte jag att det är lika bra att riva isär motorn och göra en sotningsrenovering. Hur det nu var drog det ut på tiden och jag hade inte plockat ihop motorn igen förrän fredagen den 23 oktober 1998.
Nu var frågan; skulle jag chansa på att hinna byta motor under kvällen? Jag skulle köra de 33 milen till Mantorp tidigt nästa dag. Jag visste ju inte om motorn ens skulle starta? Kanske hade jag gjort något fel? Å andra sidan, skulle min sjuka motor hålla fram och tillbaka till Mantorp en sista gång? Det som försvårade frågan ytterligare var att jag skulle åka till NÄL i Trollhättan efter racet och hämta hem min fru och nyfödde son.
Jag bestämde mig för att byta motor!
Kl 17.00 började jag och först fick jag naturligtvis ta ur den gamla motorn. Allt gick planenligt men tiden gick. När jag skulle montera den nya motorn ville den inte passa mot växellådan?!?! Hur jag än försökte gick den inte dit! Nu var goda råd dyra och tiden gick. En mekarkompis råkade titta förbi. Jag frågade honom vad han trodde att det kunde vara för fel?
Efter ytterligare några försök fick han se att det var en styrsprint för mycket i växellådan! En av de gamla, som skall sitta på motorblocket, hade lossnat och följde med lådan. När den väl var borta var det ingen konst att få dit motorn. När klockan var 01.30 gjorde jag första provstarten. Det var naturligtvist nervöst, men den startade nästan direkt och jag kunde andas ut.
Frågan var fortfarande; kunde jag lita på att allt var riktigt gjort? Jag är ju ingen bilmekaniker egentligen, bara en glad amatör. Jag lät motorn stå och gå i 20 minuter och allt verkade vara ok. Jag åkte hem, duschade och kastade mig i säng. Då var kl 02.00. Klockan 05.00 ringde klockan, snabb frukost och 5.30 gav jag mig iväg mot Mantorp.
Finalen avlöpte som ni kunde läsa ovan och vid 21-tiden åkte jag mot Trollhättan för att träffa min fru och min förstfödde son. Om jag var trött? Ja, fruktansvärt, men det är det värt i bland.
Bengt-Åce Gustavsson - www.racefoto.se